Kl var runt tre på natten och jag var fortfarande uppe. Nelly och Gilen sprang runt i vårat rum och skrek. Dom gjorde varma mackor och kall Oboy. Precis som Nelly och jag gjorde förut. Det var våran grej. Jag satt ute i korridoren för att tänka. Något som jag var dålig på att göra förut. Använda hjärnan. "Hej Juni.." Jag tittade förvånat upp där jag satt lutad mot väggen och benen uppdragna mot mig i den smala korridoren. "Ryan" Sa jag bara och log lite. "Kan inte sova?" Frågade han skämtsamt och jag log snett mot honom. "Verkligen inte." Svarade jag och han sjönk ner bredvid mig. "Samma här." Sen sa vi inget på en stund. Det var längesen jag pratade med Ryan såhär. Jag saknade honom. Ryan andades in för att säga någonting och jag kollade ner på mina naglar. "Kommer du ihåg när vi var 8?" Frågade han och jag fnissade lite. "Klart jag gör." Han log mot mig när jag mötte hans blick. "Vi brukade alltid klättra upp i trädet som fanns på din trädgård, kommer du ihåg? Din mamma blev jättearg varje gång vi försökte ta oss upp dit. Chaz ramlade ju ner en gång också!" Jag skrattade till. Jag mindes det som om det vore igår. "Jag önskar att vi fortfarande var så tajta. Vi kunde berätta allt för varandra då alltså!" Sa han och log. Jag nickade åt honom. "Antar att det aldrig kommer att bli som förr." Sa han och jag kände ett hugg i hjärtat. "Vad menar du?" Frågade jag lågt och han ryckte på axlarna. "Vi är ganska olika nu." Sa han bara och jag drog mina ben närmre mig. "Aa." Svarade jag och han ställde sig upp från väggen.

"Men vi ses imorgon i skolan antar jag?" Sa han och log lite mot mig. "Antar det." Svarade jag och han nickade innan han gick in i sitt hotellrum. Det gjorde så ont att höra honom säga att han inte tror att vi kan bli vänner igen. Det gjorde så sjukt ont. Det blev som ett hål i mig. Allt är bara fel, hade jag inte brytt mig om status så hade jag fortfarande kunnat ha kvar Chaz och Ryan. Bättre vänner än dom kunde man nog inte ha. Men det sabbade jag, jag förstörde vår vänskap för 4 falska tjejer som lämnade mig ensam. Till slut var det som att allting bara släppte. Tårar började falla ner för mina kinder och smärtan jag kände i magen och bröstet blev allt större. Ett stort tomt hål.

Man lär sig av sina misstag. Så sa alltid min pappa till mamma när jag kom hem full. Till och med efter femtionde gången jag kom hem stupfull sa han det till min oroliga mamma. Mamma nickade bara och gick iväg för hon orkade inte se på mig. Pappa brukade alltid gå fram till mig ta tag i min arm och hålla tillräckligt hårt för att jag skulle säga aj. "Sluta upp med dom här dumheterna nu, du ser ju hur din mor blir upprörd." Sa han hårt och släppte mig sen för att gå iväg han också. Efter ett tag slutade dom bry sig. Dom brydde sig inte om någonting. Jag fick göra vad jag ville för allt pappa sa så fort mamma blev lite orolig var. Man lär sig av sina misstag.

Jag lugnade ner mig. Jag nynnade på låten som Chaz alltid brukade sjunga för mig när jag blev arg, upprörd eller ledsen. Juni min Juni. Glad som en sommardag. Juni min Juni. Fin som solen. Så gick den, om och om igen. Jag torkade tårarna med utsidan av handen och gick in i mitt rum igen. Det var helt svart i alla rum. Jag tassade in i mitt och Linns rum och klädde av mig mina kläder. Jag tog de stora tröjan som jag brukade sova i och trädde den över huvudet. Tårarna hade fortfarande inte slutat rinna. Jag grät inte utan det bara rann tårar. Allt skulle fixa sig, allt ska fixa sig.